Sorgen över att inte längre både kunna leva oändligt fritt och glädjefullt i tillvaron samt att inte kunna lindra smärtorna i världen är plågsamt. Kanske kan dock Himlaspanaren ge er läsare en inkännande upplevelse av vilka inre monologer som kan gestaltas vid perioder av tvivel och utsatthet. I mitt fall med självironi.