Det är 2005 och Lanas liv rasar samman. Instinktivt flyr hon upp till släktgården i Ångermanland, där hennes syster Zofia bor. Där möter hon sig själv, tvingas blicka in i sin skugga, det hon inte velat se. På Änglagården möts de två systrarna som inte känner varandra alls. Lana har levt ett konventionellt medelklassliv. Zofia har formats i utanförskapets karga landskap. Utan att vilja det påverkar de varandra till att omvärdera sina liv, de blir till speglar för varandra. Inspirerad av en sumerisk diktcykel, myten om himmelsgudinnan Inannas rituella initieringsresa till sin syster dödsgudinnan Ereshkigal i underjorden, är det här en saga som gestaltar allmänmänskliga, existentiella och politiska frågor genom typiska Marie Milling, beteendevetare och ekofeminist, har i denna debutroman velat utforska vad som händer med människor när deras världsbilder inte längre är giltiga. Inte längre ger grund för ett fungerande liv. Och vad som händer när man börjar se sitt liv med en annans blick. Så lyder baksidestexten om mig. Seriöst. Och sant; det har verkligen varit en stark drivkraft i skrivandet. Att skriva den här romanen har varit bland det roligaste jag har gjort, just för att det har gett mig möjlighet att gå utanför mitt eget jags tyckanden och tänkanden. Jag gick omkring med de två huvudpersonerna i tre fyra månader innan jag började skriva, formade dem och omformade dem tills de kändes som tydliga individer i mitt inre. Sedan var det bara att utsätta dem för situationer; hur beter sig Zofia i den här situationen och vad säger Lana då? Genom hela skrivandet har det här varit den roligaste av lekar. Seriöst lekfullt alltså. Jag älskar att leka med ord eller om det är orden som leker med mig, det är då som skrivandet är som allra bäst.