Upplevelsen av ett landskap (bokkapitel).

Till upplevelsen av ett landskap hör definitivt vinterutflykter på skidor. Under några av de senaste åren har förutsättningarna varit perfekta för att ospårat ta sig fram i den uppländska naturen. Snön har inte varit för djup, och längs åar och vattendrag har översvämningsvatten frusit vilket inneburit att det med minimal ansträngning burit av på isens tunna snötäcke. Det frusna landskapet gör det möjligt att ta sig fram på platser där det annars är svårframkomligt, och det ger nya vinklar och ett perspektiv på landskapet som gör det nästan nytt. Med ”upplevelsen av ett landskap” menar jag både de yttre och inre bilder och tankar som upprepade utflykter i hemmanaturen ger upphov till. Minnen från tidigare utflykter gör sig påminda och tillsammans erfar jag någon slags totalupplevelse, som är svår att få i ett främmande landskap, och som gör utflykter i vardagslandskapet till storartade och ibland euforiska äventyr. En januaridag skidade jag på isen längs den nyligen frusna Fibyån, på gränsen till naturreservatet Fiby urskog. Jag mindes sommarens gula svärdsliljor, de mindre flugsnapparnas sångdueller, virvelbaggarnas framfart på vattenytan och de bilder jag under hösten tagit på de nedfallna björkarna. Tankarna gick också bort mot de asplågor där jag i maj efter flera år äntligen fått se och fotografera Upplands vackra men sällsynta landskapsinsekt - cinnoberbaggen. Plötsligt upptäcker jag lodjursspår i snön vid sidan av den gula isen. Någon annan har alltså redan utnyttjat det bekväma sättet att sig fram. Kanske skedde det under månskenet i det blå ljuset bland skuggorna från träden. Bilder börjar ta form i det inre. Upplevelsen är nästan total och vardagsbekymren långt borta. Själva lodjursmötet har jag dock fortfarande att se fram emot.