"Rakt, osentimentalt och fullständigt ärligt berättar Tord Andersson om hur familjens liv vältes över ända när 13-årige sonen Joel drabbades av leukemi.Obönhörligt skruvar sig berättelsen fram. Vi vet utgången på förhand. Vi vet att vi kommer att få följa en familj hela vägen genom den skärseld som varje förälder fasar för att ens eget barn drabbas av en dödlig sjukdom. Tord och jag är arbetskamrater och journalister på Östersunds-Posten. Vi på tidningen kunde bara följa dramat på avstånd, maktlöst och med malande olust.När Tord kom tillbaka till arbetet hade han skrivit den här boken. Min hustru läste den på bara några timmar, slukade den i ett stycke och kom ut rödgråten.Men jag fick kämpa med den. Inte för att den är det minsta svårläst texten löper lätt som en vårbäck utan för att den helt oväntat berörde mig så starkt att jag värjde mig mot orden.Texten är djupt gripande för envar. Den lär oss något om det sköra livet, om döden, men också om hopp och vägar att hantera sorgen.Den här boken kan fungera som ett stöd till föräldrar och andra som befinner sig i en sorgeprocess. En lärobok skriven av någon som varit där och som dessutom kommit igenom det svåraste. Men den talar också lågmält och tydligt till alla sorters läsare om folksjukdomen cancer. Jag är tacksam för att jag läst den här boken.Tomas LarssonUr boken:"Det går inte att ta sig förbi sorgen. Det går att skjuta den framför sig kanske, men inte smita förbi. Man måste låta sig fyllas av den.Överskottet måste ut, det som inte ryms inombords. Det får man prata, gråta eller svettas ut. Men den måste få sakta sippra igenom oss för att vi ska bli människor igen." Boken är utgiven av barncancerföreningen norra.länk till recension i Länstidningenlänk till recension ivårdfacketTord Andersson, 48, är journalist på Östersunds-Posten. Han har även arbetat på Länstidningen i Östersund och på SVT:s Mittnytt. Innan dess arbetade han som socialarbetare i Stockholm.