Denna släkt- och hembygdssaga är baserad på verkliga händelser och människor. Vissa företeelser har ändrats och andra har tillkommit av dramaturgiska skäl. Tiden är 1800-tal och platsen Stora Brödhult, Kyrkhult i nordvästra Blekinge. Idén till boken får jag en vinterdag när jag promenerar på kyrkogården och tittar till släktgraven. Jag grips av en överväldigande längtan att tala med dem, lyfta upp dem i ljuset och levandegöra dem, att kunna fråga hur det var och lära känna dem. Människorna under gravkullarna har krupit mig under skinnet och då särskilt ursprunget till min historia, morfars farmor Elna Hansdotter. Min process som författare och speglingar från min uppväxt varvas med innehållet i gårdsdokument och Amerikabrev där Elnas liv och känslor kommer till uttryck. Dessa brev har jag växt upp med och de finns nu bevarade på Landsarkivet i Lund tillsammans med andra viktiga dokument som fanns på gården. På Landsarkivet finns även min mor Ingrid Olssons släkt- och hembygdsforskning. Amerikabreven är för mig en stor källa till både sorg och glädje, många är de önskningar om återseende som skickades över Atlanten. Till hemmet i Stora Brödhult har ständigt kommit en strid ström av brev från alla de Elnas barn och barnbarn som utvandrat i omgångar och så småningom även från deras ättlingar, vänner och bekanta. Dessa brev gav stoff till fantasin hos mig redan som barn. Min morfar Carl Olsson var bonde på gården från det att han kom hem 1906 efter åtta år i Amerika tills dess nästa generation, mina föräldrar, kunde ta över. Han gav oss efterkommande en underbar gåva genom ett privat museum i mangårdsbyggnaden på gården. Där i de djupa lådorna på Elnas brudsängs gavel fann jag tidigt den spännande brevskatten. Jag kunde läsa om indianöverfall i vilda västern och tårdrypande ord med sirliga bokstäver skrivna på gammalsvenska blandat med svenskamerikanska ord. Huvudpersonen i Drömmarnas vind, Elna Hansdotter, levde ett ovanligt långt liv på släktgården i Stora Brödhult, född 1810 i Tulseboda och död 1899. Hon födde femton barn varav flera dog redan som spädbarn och fyra söner emigrerade till Amerika. Elna var som nutidens kvinnor, med sitt bultande hjärta, sin lust och förväntansfulla glädje till livet, viskande om pojkar med sina väninnor. De närde samma drömmar om lycka som vi. Elna levde i princip hela 1800-talet, hennes livsöde har fängslat mig och jag kan inte annat än hedra henne genom att berätta hennes historia. Elna och Ola blir fästefolk och gifter sig 1826. När hon väntar deras första barn köper de en av gårdarna i Stora Brödhult. Det är runt tio år efter enskiftet i byn. De flyttar dit när sjuttonåriga Elna är nybliven mor, Ola är fem år äldre. Elnas mor Hanna flyttar med dem till deras första egna gård dit de anländer en kall januaridag 1828. Under sin livstid upplevde Elna ett 30-tal födslar på gården i Stora Brödhult, hennes egna och svärdottern Bengtas. Elna överlevde många av dessa barn och barnbarn och det är för mig en gåta hur en människa kan stå ut med den erfarenheten utan att förtvivla och tappa tron på livet. Hon fann livet igenom tröst och styrka i sin tro på Gud. Jag vill dra några paralleller till Elnas tid om förlossningsvården. Då fanns den knappt och många mödrar och spädbarn dog. Idag är bristerna åter stora genom saknaden av de barnmorskor som behövs och ofta orimligt långa resor till BB. ”Det är påsk 1837 och har gått två månader sedan mitt första barn Hilma dog i halsfluss nio år gammal. Liemannen räds inte snöstormen, han kom i kölden och hämtade henne som bara var ett bylte i min famn när vi kom hit till Stora Brödhult. Efter begravningen i Jämshögs kyrka fick kistan stå i båthuset. Marken var frusen så det dröjde innan det gick att gräva en grav och hon kunde komma till ro.” Sonen Nils lämnade ett avskedsbrev till föräldrarna när han emigrerade till Amerika. Det avslutas så här: ”Farwäl Farwäl Mina Till döden Ömt Älskade Föräldrar Syskon Slägtingar och wänner men om så skulle wara af Guds allwisa beslutat att detta wore den sista gången wi får se hwarandra med våra lekamliga ögon öppnade att wi en gång när lefnadsdagarna hafwa enamerat då måtte få ingå i den ewiga glädjen för att der ewigt få wara och förblifwa inför Guds ögon. Nils Olsson född den 26 Maj i Stora Brödhult 1848.” De fyra sönerna som emigrerar till Amerika får med sig förskott på sina arv så att de skall kunna köpa egen jord. Men det händer aldrig, de lånar ut pengarna till nya ”vänner” eller slarvar bort dem på olönsamma projekt. Galesburg i Illinois var den plats i Amerika dit de fyra sönerna for, vissa stannade i området, andra fortsatte västerut mot guldgrävarland. Elna var noga med att hålla kontakt med sina barn i Amerika och genom sönernas brev fick hon under de trettio sista åren en god insyn i livet på andra sidan Atlanten, både det familjebundna och skeenden i det nordamerikanska samhället. Brevväxlingarna slutade i de flesta fall med ett sorgebrev om ett dödsfall från landet i väster där ”lyckan alltid ler och solen alltid lyser”. Så var det inte ofta, det var många gånger ett hårt och slitsamt liv men de hade för det mesta inget val. Bilden av livet i det förlovade landet i väst överensstämde sällan med den soliga bild sönerna hade fått beskrivet för sig innan avfärden. Två av sönerna kom hem på olika besök, bland annat vid faderns död. De andra hade aldrig möjlighet att återse sitt födelsehem igen. Alla längtade de ständigt efter sitt fosterland Sverige vilket uttrycktes målande i Amerikabreven. Nils skriver i april 1886 från Galesburg: ”Stora uppror har börjat i södra delen av deras stat Illinois och även på många andra platser, riktigt krig på vissa ställen! I Saint Louis har flera personer dödats och många skadats, flera stora byggnader och packhus satte de eld på så att det var ännu ett riktigt krig emellan den arbetande klassen, vad de där kallar 'The Knights of Labour' och 'Kapitalisten'. Han menar att hur det kommer ut till slut är svårt att säga. Järnvägsstyrelsen där försöker få den fattige arbetaren att arbeta för lite eller ingenting." Jag tänker på hur många svenskar som var invandrare i Amerika på 1800-talet. Här i Sverige hade vi då romer och resande som invandrare. Att sätta detta i relation till dagens situation när det är till Sverige många människor emigrerar, ibland av samma orsaker som svenskar emigrerade då. Hemlandet upplevs inte som den plats man kan och vill leva i med sin familj. Ofta kan historien ge oss en större förståelse för de utmaningar nutiden erbjuder. Livet i Stora Brödhult hade sina utmaningar. ”En förödande brand drabbade oss på gården klockan fem på morgonen den femte december i fjol. Två ladugårdar och en källarbyggnad med gröda, lösegendom, två kalvar, en gris och samtliga fäkreatur blev lågornas rov. Hade inte Kyrkhults större brandspruta kommit i rätt ögonblick skulle boningshuset säkert också brunnit ner.” Elna låter oss svepas in i en värld av mystik med ett myller av olika varelser. De döda i familjen bo kvar i mangårdsbyggnaden, i sitt eviga hem på Drömmarnas Vind. Där fanns Elnas syster Anna som dog i tjugoårsåldern, hon vakade ständigt över Elnas familj. Anna har fått några egna avsnitt, hon var viktig för Elna ända in i döden. Anna är död redan när Elna och Ola flyttar till Stora Brödhult och hon tar ett viktigt beslut. ”Kinderna på min och min syster Elnas älskade mor Hanna blänker av tårar. Att lämna hemmet i Tulseboda där hon en gång var så lycklig med sin make och oss döttrar fyller henne med sorg. Både far och jag är döda, jag för bara tre veckor sedan. Två av mina barn har också gått över gränsen till döden och det eviga livet.” Elna träffar två drottningar och de kom att diskutera livets villkor för kvinnor. Hon var fortfarande vid sin död 1899 en centralfigur i familjen och betydelsefull både för de hemmavarande barnen och barnbarnen såväl som för emigranterna. I släkten var det är vanligt att männen tog på sig olika roller i samhället såsom nämndeman, kyrkovärd och ledamot i sockenstämman medan kvinnorna ansvarade för hushållet, pigorna och att ta hand om de gamla och de många barnen. Elnas familj var välbärgad men hon levde trots det ett hårt liv med ständiga havandeskap. Det fanns en handfull kvinnor i släkten som var viktiga för Elna. Förutom pigor, torpar- och grannkvinnor som betydde mycket för henne i vardagen. Modern Hanna Månsdotter sålde gården i Tulseboda och flyttade till Stora Brödhult tillsammans med Elna och Ola 1827. Hennes make, Elnas far, hade dött 1823 endast 45 år gammal och den äldsta dotter Anna var död sedan några veckor. Modern hjälpte den 17-åriga nygifta dottern till rätta i det ansvarsfulla arbetet som bondmora på den stora gården som nybliven mamma. Hon var djupt involverad i gårdens ekonomi. Svärdottern Bengta kom till gården och tog över Elnas roll som bondmora efter giftermålet med sonen Lill-Ola 1867. Elna bodde i undantagshuset runt knuten och de två kvinnorna hade mycket glädje av varandra under både hårda och ljuva tider. Bengtas dotter, Elnas barnbarn Ingrid hjälpte till med flera av småsyskonen och även i hushållet. Ingrid betydde särskilt mycket för sin fem år äldre bror Carl, och brevväxlade flitigt med honom när han var i Amerika åren 1897 till 1906. Eftersom han kom hem till gården igen finns alla hans brev hemifrån bevarade tillsammans med de brev som skrevs hem av de utvandrare som stannade kvar i det stora landet i väster. Det är hjärtskärande att läsa Ingrids brev till Carl. På kort tid fick hon skriva tre brev till den älskade brodern och stoppa dem omsorgsfullt i sorgkantade kuvert. I brevet till Carl efter farmor Elnas död 1899 beskriver Ingrid detaljerat den gamlas våndor inför döden med ständig upprepning av sin favoritbön och hur hon till slut kunde dra det sista rofyllda andetaget. Tack vare att min morfar återvände hem från Amerika och blev bonde på släktgården skapades den släktgren som blev min vilket ledde till att jag kan förmedla denna historia. Jag tillhör femte generationen och har vävt in några få avsnitt ur mitt eget liv med anknytning till Stora Brödhult. Min generation är den yttersta som levt i ett samhälle med starka ingredienser av det liv människorna hade på 1800-talet. I min barndom på 1950-talet fanns varken TV eller datorer, få hade moderna bostäder, bil eller telefon. De delar av järnvägsnätet som byggdes i slutet av 1800-talet fanns kvar i min ungdom, lantbruket var fortfarande dominerade och jag växte upp med både pigor och drängar, dagsverkare och kringstrykare. Romerna kom regelbundet med sina vagnar och hade en särskild plats utanför Kyrkhult där de fick hålla till. De slipade allas knivar och var det mest spännande inslaget i mitt tidigaste liv förutom tröskverket som kom till gården varje höst. Ingela E Larsson är född 1947 på släktgården i Stora Brödhult i Blekinge och har kvar sin mormors och morfars undantagshus som sitt andra hem. Hon bor i Stockholm där även barn och barnbarn är bosatta. Det yrkesverksamma livet som IT-konsult har alltid kombinerats med det stora intresset för trädgård och skrivande. Efter att ha börjat på en författarkurs tog skrivandet fart på allvar. Drömmarnas vind är Ingelas debutroman och kretsar kring hennes morfars farmor Elna Hansdotter. Inspirationen har vuxit ur speglingar från uppväxten samt en mängd gårdsdokument och Amerikabrev där Elnas liv och känslor kommer till uttryck. Läsaren kan vara den som älskar släkt- och hembygdshistoria och som vill få en insikt i hur ett 1800-talsliv kunde te sig, eller vill få läsa om en fascinerande kvinna. Den som är intresserad av emigrationen till Amerika under 1800-talet har mycket att hämta här. Även dagens ungdom kan tycka om romanen med dess ofta övernaturliga skeenden. Lite recensioner som kommit in: "Hej Ingela, jag vill tacka för en fantastisk bok. Jättebra! Jag sträckläste, kunde bara inte sluta." "Nu har jag sträckläst din bok och jag blev väldigt berörd och imponerad! Du ÄR verkligen en författare - inte bara släktforskare!"....."Nu hoppas jag du fortsätter på din inslagna bana och skriver fler böcker!" "Jag läser med spänning din bok. Och åker i tankarna till olika platser genom åren på mina hembesök, så även ikväll när jag jobbar." "Håller på att läsa din bok. Mycket intressant! Nu har jag läst din fina släktkrönika som på ett bra sätt beskriver livet i Sverige under 1800-talets mitt o framåt. Förstår tomheten o längtan när barnen emigrerade till Amerika. En bra o intressant bok. Strålande gjort Ingela!” "Jag kan varmt rekommendera den fina boken, intressant, välskriven och mycket fin papperskvalitet.” "Jag tycker att innehållet är mycket intressant, en bra beskrivning av livet bland de lite rika under 1800-talet. Det blir som en biografi över Elna, läser gärna biografier men inte så gärna memoarer. När någon själv ska beskriva sitt liv citerar man ofta dagböcker med dåligt språk och för mycket detaljer. Är imponerad över vilket forskningsarbete du har gjort, inte bara från kyrkoböcker utan vad som händer i omgivningen, vad man äter, hur man går på kalas och framförallt varför så många utvandrar till USA. Där inte alla lyckas få ett drägligt liv! Mest imponerad är jag av ditt språk. Lätt att läsa och målande beskrivningar. Bra jobbat!!" "Den var intressant att läsa om hur livet var under 1800-talet. Säga vad man vill, men det var inte bättre förr. Du har gjort ett kanonjobb, texten flödade på alldeles utmärkt. Det enda jag skulle ändra på (om jag får vara så förmäten att ha en åsikt) är att ha någon avskiljare (ett streck, ett diamant/ruter-tecken e.d.) mellan stycken då det blir hopp i tiden. Ser fram emot ditt nästa alster!" "'Drömmarnas Vind är en vacker nära berättelse om huvudpersonen Elna och hennes liv på gården med en växande familj, släktingar i bygden, pigor och drängar samt hårt arbete under goda år samt under torka och missväxt. Sönernas flytt till Amerika för att söka lyckan visar sig vara svårare än någon trott. En episk saga om tider som flytt. Sen vet jag hur mycket arbete och forskning som ligger bakom, det är beundransvärt av dig. Och bilder och foton tillför mycket känsla till berättelsen. Så högsta betyg till dig från mig.” Blekingeposten hade en artikel om mig och boken 29 september. Jag är ute och signerar min bok i olika sammanhang bl a hos Lundins Bokhandel I Karlshamn.