Där pendeln har sitt fäste är en uppföljning av Mikael Kurkialas förra bok – När själen går i exil. Texten tar vid där den förra slutade och pekar mot en plats, eller ett tillstånd, dit själen kan återvända. ”Jag tänker mig att vår egen individuella förankring i denna punkt, skapelsens källa och mål, är det som kan omtalas som vår själ, genom vilken vi länkas till helheten och blir en del av den.”
I boken undersöker Mikael Kurkiala godhetens, ansvarets och hoppets källsprång och förutsättningar i en tid präglad av kortsiktighet och individualism. Han tecknar en bild av den tid som är vår och följer sedan tankebanor mot de aspekter som han ur ett existentiellt perspektiv finner särskilt angelägna. 
Utgångspunkten är att vårt ansvar som människor är att finna oss till rätta i omständigheter vi inte själva har valt och att bidra till att omdana dem. För detta behöver vi en vision, en föreställning om vad vi och världen kan bli.
Ansvar förutsätter den handlingskraft som växer fram ur upplevelsen av att jag angår världen och att den tar just mig i anspråk. Det unika är en aspekt av det heliga. Därför är helighet sammanlänkat med ansvar och moral. Varje människa uppgift är att svara på det anrop som är riktat till just henne. Handlingskraft, självinsikt och ansvar lägger tillsammans grunden för den form av livsorientering och handlande som kan kallas hopp. Hoppet är vår plikt och vårt uppdrag är att formulera en bärande berättelse kring det.