Boken När själen går i exil handlar om människans behov av ett existentiellt språk för att uttrycka sin innersta identitet och längtan också i ett modernt och sekulariserat land som Sverige. Utifrån antropologiska och filosofiska perspektiv argumenterar Mikael Kurkiala för att kyrkan, med sitt rika arv av berättelser, riter och rum, kunde inta en viktig roll i den ekologiska, sociala och andliga kris som vårt samhälle befinner sig i.

Materiell välfärd och existentiell hållbarhet går inte hand i hand. Vi omges av ett överflöd av prylar och ett larmande utbud av underhållning och distraktioner. Samtidigt tystnar samtalen, det sociala kittet krackelerar och ekosystemen hotas av kollaps. Vad fattas oss? ”Människan är religiös, inte för att hon bär på vissa trosföreställningar utan för att hennes längtan efter att bli hel är inskriven i själva hennes väsen”, menar Mikael Kurkiala och argumenterar för behovet av ett existentiellt språk som ger människan tillhörighet i världen.

Religiösa traditioner bär ofta på djupa insikter om människans inre och kunde därför inta en viktig roll i den kris vi befinner oss i. Kyrkan förvaltar ett rikt arv av berättelser, riter och rum som laddats av tidigare generationers längtan, förtvivlan och glädje. Men det är en utmaning att göra detta arv tillgängligt i en tid där tempot skruvas upp och överskottet på information gör det allt svårare för oss att finna fokus och närvaro.