Sommaren 2004 rasade Ulrika Sandéns liv. Inom loppet av ett par månader fick hon en allvarlig hjärntumör, hennes sambo sedan sex år lämnade henne, och hon vaknade upp efter operationen med en stor del av sina åtta senaste år utraderade ur minnet.
… och jag vill leva är berättelsen om en ung kvinnas kamp för ett liv.…och jag vill leva är berättelsen om en ung kvinnas kamp för ett liv.

Hej!
Jag är en 30-årig kvinna som för cirka sju veckor sedan fick beskedet, misstänkt hjärntumör. En vecka senare var jag opererad och klar. Min tumör är en snäll form av en elakartad tumör vilket innebär att det är ganska troligt att den kommer tillbaka om fem–tio år. Känner mig fruktansvärt sönderskuren och skändad efter operationen, efter att någon har varit inne och grävt i min person, i min hjärna. De, det vill säga läkarna, säger att jag borde vara ganska glad över beskedet att tumören är så långsamt verkande och att det antagligen dröjer så länge innan den kommer tillbaka. Glad över att operationen gick så bra och att jag med mycket stor sannolikhet kommer att få tillbaka det mesta av min hjärnfunktion. Men hur tusan kan man känna sig glad efter en hjärnoperation och ett cancerbesked? (Oavsett hur långsamt verkande tumören är.) Efter en operation som gör att hjärnan i nuläget inte klarar att processa information? En sjukdom som antagligen har gett mig minnesstörningar för resten av livet?

Så börjar … och jag vill leva. Med värme, svärta och humor berättar Ulrika Sandén om hur det är att bli lämnad mitt under en läkningsprocess när hon absolut inte får bli stressad, att leva med stora minnesluckor, att inte längre kunna arbeta, vara beroende av sjukvården och att ha ett ständigt hot om tumörtillväxt vilande över sig.
… och jag vill leva ställer många angelägna frågor om livet.