Den här är kolumnisten Elise Claesons provocerande berättelse om konsten att vara mamma i det moderlösa samhället. Det är en berättelse om alla de modiga mammor, författare och forskare som
vågat trotsa sin samtid och sig själva och tänka, göra, möta det nya, det okända.
Det är också en berättelse om framtiden, om familjens och hemmets återkomst. Och om en ny feminism.


Det började ganska oskyldigt. Hon kände sig tvingad att gå och väga sig hos mödravårdscentralen när hon väntade sitt första barn. Det var som om det inte var hennes barn. Sköterskorna uppträdde som om det väntade barnet tillhörde landstinget.
Men det blev bara värre. Barnavårdscentralen och dagis kom med samma budskap. Du är en amatör, ditt barn måste vårdas och fostras av proffs.
Världens mest jämställda välfärdsland hade i decennier försökt avskaffa det mest mänskliga i människonaturen: moderligheten. Fostrarinnor i storbarnkammare, experter vid barnavårdscentralerna, genuspedagoger på dagis skulle ersätta den vanliga mamman.
När hennes andra barn föddes, fick Elise Claeson nog. Hon visste alltför mycket om dagis och föräldraförsäkringen, men alldeles för lite om moderskap och familj. Hon visste allt om maktstrukturer och kvinnofällor, men nästan ingenting om konsten att skapa ett hem.
En dag gjorde hon precis det hon varnat andra för: hon valde att bli ekonomiskt beroende av sin man och ställa sig utanför de svenska trygghetssystemen.
Varken Alva Myrdal, feminismen eller Försäkringskassan hade några bra svar på hennes frågor om kvinnolivets viktigaste projekt: moderskapet. Varför är det tabu för mammor att vårda sina egna barn i sitt eget hem? Varför är det okej att försörjas av Försäkringskassan, men inte av sin
egen man?