Den svenska radions storhetstid var över. De nya publikbeteenden som televisionens genombrott innebar medförde att radion skulle marginaliseras. Framtiden tillhörde TV:n.
Dessa tankar, framförda från ledande politiskt håll i slutet av 1950-talet, blev en väckarklocka för Sveriges Radios ledning. De krav på flera regionala och lokala program som programcheferna i landsorten ända sedan 1930-talet formulerat framstod i den förändrade mediesituationen inte bara som fullt berättigade utan som en offensiv radiosatsning. Det ledde till att radioledningen "återupptäckte" provinsen. Den omorganisering av verksamheten som blev följden förvandlade radion till ett medium som mer kom att komplettera televisionen än att konkurrera med den.
Om radions betydelse på ett nationellt plan därmed delvis var överspelad så skulle den finna en ny och viktig roll på regional nivå. Regionalradion blev något av radiolednigens trumfkort i kampen med televisionen och skulle komma att etablera en naturlig bas för en ny kulturell och geografisk samhörighet.