I den här avhandlingen studeras utvecklingen av samernas rättigheter från den tid då samerna först kom under den svenska kronan i mitten av 1500-talet, och slutar med tillkomsten av 1886 års renbeteslag. Särskild uppmärksamhet ägnas åt hur den rättsliga ställning och de rättigheter samerna hade förändrades över tid. Renskötselns framväxt som den viktigaste näringen hade en stark på verkan på organisationen av markanvändningen. Denna ny markanvändning bröt med den gamla organisationen där lappskattelanden utgjorde grunden. Det hela resulterade så småningom i 1886 års renbeteslag genom vilken samernas rättigheter var starkt reducerade i relation till äldre tid. Sedvanerätten som var oskriven lag hade i århundraden skyddat samernas rätt till mark. Efter 1886 års renbeteslag tillhörde den det förflutna. Samernas starka rätt till mark tunnades ut inom några få decennier. Förvaltningen av deras markinnehav flyttades till centrala förvaltningar långt från samerna själva. Nybyggarnas rätt stärktes under samma tid och utvecklades i enlighet med nationell lagstiftning med tiden till full äganderätt. Samernas rätt definierades genom 1886 års renbeteslag till en nyttjanderätt byggd på urminnes hävd. Kanske var det en anpassning till renskötselns organisation som byggde på ett kollektivt bruk som var grunden till detta. Denna avhandling behandlar de mekanismer som låg bakom detta historiska skeende.