– Jag minns hur intresserad och glad jag blev för många år sedan när en tongivande kritiker kallade mina dikter kubistiska, säger Johan Nordbeck. Jag förstod nog inte riktigt då vad han menade, men jag har under årens lopp burit detta i bakhuvudet och nu när jag jobbat med Vägg i vägg så tror jag mig fatta den själsliga kubismen i Jockums och mitt montage av väggar, tändsticksaskar, motsägelser, situationer, målade danser och med sax utklippta kroppsspråk.

Arbetet med Vägg i vägg inleddes när Johan förhäxades av Jockum Nordströms figurer – växter, djur och mänskor som saxade direkt ur flera lager tapet, med fuktfläckar och märkligt kvardröjande solkatter. Som vore väggarna själva ett slags kameror, men med mycket lång exponerings- och framkallningstid, så att vi kan ana färgblandningar och konturer av alla som varit här förut. Det kan vara ett rådjur som kliar fram sina horn mot en faluröd torpvägg eller en solodansare som dansar ut sin glädje eller frustration till en gammal svensktoppslåt – ”Börja om från början, börja om på nytt” – vars kroppsspråk Jockum sedan fångat med sin vana saxhand.”Det sitter i väggarna”, heter det ibland. Och kanske blir en del av oss kvar i de rum vi varit mycket eller upplevt avgörande händelser och drömmar i. Den här sortens föreställningar tycks ha spelat roll under bokens tillblivelse jämte Jockums hypnotiska bildvärld. Resultatet: ett lekfullt sväng, en levnadsglad dikt som inte värjer för mörkret, lättsam och anspråksfull.