Hon såg Tysken gå bland träden och plocka blad som han ett efter ett stoppade i munnen och tuggade ner. Inte väldigt hungrigt eller njutningsfullt, mera vetgirigt, sorgfälligt, metodiskt. Bladgrönt i hans mun, grön klet i hans oxeltänder och mellan tänderna i underkäken fram. Bladgröt nedsvald genom hans strupe.Han är Tysken som håller på att köpa upp mark. Hon som betraktar honom heter Ilse. I Birgitta Lillpers nya roman möter vi dem, och likaså Volmar Frank. Volmar vill dra sig undan världen och har hittat ett hem i ett övergivet kraftverk i skogen. Ilse har ett ombonat och vackert litet hem i samma skog. Även hon vill leva ensam och ifred, men blir involverad när Volmar Frank får ett blödande sår. Han talar inte om vad som hänt. Ilse tar hem veterinären till Volmar för att se om skadan. Såret läks hjälpligt efter behandlingen men fortsätter att blöda. Romanen kännetecknas, liksom Birgitta Lillpers tidigare böcker, av en säregen språklig skönhet och ett omisskännligt landskap. Sedan debuten 1982 med diktsamlingen Stämnoja har hon omväxlande skrivit poesi och prosa och är i dag en kritikerhyllad och prishöljd författare. Senast blev hon under 2008 tilldelad Lars Ahlin-stipendiet, Samfundet De Nios Stora Pris och Ferlinpriset. ”För den som fryser av döden i livet, isvindarna, likstelheten, finns här bot. En dos Lillpers per dag. Läs! Läs om! Läs om igen! Levande som en fjäril.” / Pia Zandelin i Expressen om Alla dessa liv och våder.