”Du vet inte om det, men vi har träffats förut. Det var i vårt andra liv, det som både du och jag har levt: inom normalitetens gränser.”

De är läkare och medicinare och de kommer från Europas alla hörn. Somliga är där frivilligt. Anna hör till dem som deporterats dit. I lägret känner hon igen en man som en gång var hennes mors läkare. Då, i normalitetens värld, kände hon förtroende för honom. Nu hör hon honom resonera med sina SS- kolleger om effektiviteten i förintelseapparaten och om deras nuvarande tjänst är till gagn eller nackdel för den framtida karriären. Hon är iakttagare och offer, men där hon är, är det svårt att förbli bara iakttagare eller bara offer.

Något decennium senare lever Helga i Argentina tillsammans med sin familj. De har flytt från Europa. Hennes man får efter en påfrestande början sin eftertraktade läkarpraktik. Själv ligger hon med fördragna fönsterluckor i sitt sovrum och vill inte minnas det som ändå hela tiden tränger sig på.

I Den jag var innan möter vi en rad personer som lever under extrema omständigheter. Deras integritet sätts på prov, deras samveten utmanas. Himlen över dem är stum. De tycks leva i en värld och en tid för sig, utan förbindelser, men aldrig någonsin kan världen bli som den var innan.