Barn lär sig om livet genom att ta sig an det på ett musiskt sätt. De rytmiserar och sjunger begrepp och uttalar sina tankar högt samtidigt som de utför de handlingar som viktiga personer i deras omgivning ger dem inspiration till. All inlärning på muntlig grund sker på detta sätt. Hjärnan behöver organisera sina sinnesförnimmelser för att minnas upplevelser och lära av dem. Människans medfödda rytmiska kroppsförmåga möjliggör imitation och upprepning och sångförmågan gör det möjligt att ge ljuden känslomässig kvalitet. Dessa förmågor är grunden för talspråkets och tankens utveckling och får oss att lära genom att förstå. Skolningens tidiga koncentration på att sitta tyst och stilla för att lära sig läsa "avprogrammerar" ofta dessa förmågor. Barnens sätt att lära måste vara utgångspunkt för pedagogiken i skola och förskola. De musiska medlen blir därmed centrala för barnpedagoger. Dagligt bruk av visa, lek och dans integrerat i övrig undervisning fordrar att alla lärare behärskar sin rytmiska kroppsrörelse och sin naturliga sångröst. Det gäller alltså för varje barnpedagog att återuppväcka sina medfödda musiska förmågor. Författaren visar i Tanke - Visa - Språk inte bara varför muntligt lärande barn använder musiska intrycks- och uttrycksformer för att lära, utan ger även underlag för ett didaktiskt tänkande för att kunna använda musisk pedagogik med barn.