Ända sedan de stora skolreformerna på 1940-talet och framåt har svensk skola strävat efter att bidra till ett jämlikt samhälle. Även 2000-talets reformer motiverades med att de skulle leda till ökad jämlikhet. Trots detta verkar vi inte ha nått dit ännu. Vi lever i ett alltmer splittrat och öppet ojämlikt samhälle. Därför behöver vi ställa oss grundläggande frågor om skolans roll och funktion och på allvar diskutera hur utbildning och undervisning ska kunna bidra till ett mer jämlikt och rättvist samhälle. Varför är det så svårt att utbilda, fostra och undervisa de uppväxande generationerna till att omfatta jämlikhet, trots att så många säger sig ha ambitionen att förverkliga det jämlika samhället? Varför framstår ojämlikhet som en naturlig förutsättning för utbildning medan jämlikhet endast är ett avlägset mål att sträva efter?

I den här boken identifieras det största hindret för att utbildning och undervisning ska utgå från jämlikhet, nämligen att vi tenderar att acceptera ojämlikhet som ett uttryck för en naturgiven ordning. Samtidigt visar boken att det i skolans praktik alltid finns möjlighet till andra förhållningssätt, där man bekräftar den andres jämlikhet och intelligens som ett talande subjekt med en egen röst. Först då kan undervisning och utbildning verka frigörande och leda till verklig förändring.

Carl Anders Säfström är professor i pedagogik vid Institutionen för kultur och lärande vid Södertörns högskola.