Barn och personer med missbruksproblem är två grupper i Sverige som kan bli föremål för tvångsvård. Tvångsvård innebär kränkning av en individs självbestämmande och integritet. Av största vikt är därför att förutsättningarna för tvångsvård är noggrant reglerade i lag. Så har skett i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, och i lagen om vård av missbrukare i vissa fall, LVM. Högsta förvalt-ningsdomstolen, HFD (tidigare Regeringsrätten), är den högsta instans som tillämpar LVU och LVM. HFD ska avge domar i principiellt viktiga frågor och på så sätt bidra till att rättssäkerheten förstärks. Eftersom samtidigt alla LVU- och LVM-ärenden ska ges en individuell bedömning, varvid hänsyn ska tas till omständigheterna i det en-skilda fallet, är detta en inte helt lätt uppgift. Hur väl HFD lyckats med denna sin uppgift, dvs. i vilken mån HFD bidragit till att förstärka rättssäkerheten, är den fråga som undersöks i denna bok.

Boken bygger på en granskning av samtliga HFD:s domar angående LVU och LVM sedan 1982 och av alla domar angående samma lagar som år 2008 meddelats vid en kammarrätt och två förvaltningsrätter. Härutöver har en intervjuundersökning skett med ett antal domare och socialsekreterare som har att hantera den aktuella lagstiftningen.

Boken riktar sig till domare vid förvaltningsdomstolarna, socialsekreterare, socialt engagerade politiker och offentliga biträden i LVU- och LVM-ärenden. Den vänder sig också till studerande vid universitet och högskolor, t.ex. inom ramen för fördjupningskurser i socialrätt. Den vänder sig också till slutligen till alla dem som, utan några specialkunskaper, är intresserade av att få en inblick i hur dömandet tillgår i dessa viktiga sociala frågor.