”När de träffas är hon arton, mindre än ett år senare är de gifta. Året är 1898. Hon är nitton när det första barnet föds. När det sjätte föds är hon tjugofem, då bor de inte längre tillsammans men hon skriver kärleksfulla brev till honom. De skiljer sig när hon är trettiotre. Hon lever ensam i fyrtio år. Inte heller han gifter om sig.

Det blir inbördeskrig och världskrig, inflationen tar det som återstår av hennes arv efter skilsmässan. De sex barnens försörjning faller helt på henne, för dem är hon medelpunkten, högt älskad av dem alla, fyllda sjuttiotvå när hon dör.

Så kan man sammanfatta ett liv, min mormors.

Morfar har jag inget minne av, jag har ett silverhjärta som jag fick av honom och ärvde hans lådkamera när han dog, då skulle jag strax fylla ett år. Han var folkbildare och redaktör, arbetade för Finlands självständighet, fick hastigt ge sig av. Sen grundade han folkhögskolor runt om i Sverige, en entusiast och idealist som stötte sig med alla, ständigt på väg vidare.

Det talades mycket lite om honom i familjen, jag tänkte mig att han var bråkig, att han hade gjort mormor illa. Hon var min hjärtevän och min bundsförvant, vi pratade mycket. När hon dog var jag sjutton. De viktiga frågorna ställde jag aldrig.

Först när jag gjorde allvar av att skriva om henne började jag också leta efter honom. Ju mera jag läste om honom och av honom dess mera fascinerad blev jag. Dess bättre förstod jag också henne.

Hur var det? Vad hände? Varför gick det som det gick?”

Märta Tikkanen om sin skildring av en annorlunda kärlekssaga, den mellan hennes mormor Emma och hennes morfar Uno.