I Som ni säkert förstår förs ordet av en kvinna, som till följd av en allvarlig sjukdom befinner sig på ett vilohem, eller snarare Vilohemmet. Titelns »ni« är Vilohemmets grundare och hittills ende chef. Hon skriver ett brev till tack för att han för första gången någonsin har gått med på att låta en intagen på hemmet komma därifrån. Kvinnans man har begärt det.

Han är en känd och älskad poet, och han behöver sin kvinna; de är oskiljbara, älskar varandra med en kraft som får alla andra kärlekar att framstå som larv, en simpel klåda. Och det är hon som har hållit ordning på hans liv, sett till att han klär sig, tvättar sig, går och lägger sig i tid, som rensat hans texter från banaliteter och skrivit ut dem, och som dessutom lärt honom älska en kvinna, i djupare erotisk mening.

Vilohemmet är en enorm, närmast oändligt stor institution, befolkad av skuggor, där ingen någonsin tillåts sova. Kvinnan är tacksam för att ha fått komma dit och tacksam för tillåtelsen att lämna det. På ett ställe sägs det i förbigående: "Ett av alla namn han gav mig, min Eurydike kallade han mig." Det är alltså Eurydike som Magris har lånat sin röst till, en röst som är högstämd och alldaglig, poetisk och konkret.

Hon förklarar till sist varför överenskommelsen brutits, varför han har vänt sig om innan de kommit ut genom Vilohemmets bronsportar.

Som ni säkert förstår är en utsökt meditation över döden, Gud, den uppslukande tvåsamma kärleken och konstnärsmyten, en bok som genomsyras av erfarenhet, klarsyn och kärv humor.