Boken består av 35 sagor som vandrat över världen i hundratals och tusentals år. I första hand har de utvalda sagorna sitt ursprung i länder varifrån många nyanlända människor kommit de senaste åren.

Efter varje saga ges information om sagotypen och i vilka länder den är vanlig. Vid de tillfällen det finns en svensk variant av samma sagotyp presenteras den i korthet. Boken beskriver vad man som pedagog kan tänka på och ger förslag på samtalsfrågor till varje saga.

Författarna ger också förslag på tekniker att använda sig av när man berättar i flerspråkiga miljöer, t ex förtydliganden och konkretiseringar som hjälper eleverna att förstå och bearbeta sagan.

Ofta berättar vi sagor i klasser där barnen har sitt ursprung i olika länder. En dag stod Mikael inför en lågstadieklass och började berätta

Det var en gång ett fattigt torparpar, som hade tre söner
---
Just som han satt där och grät som allra värst och inte visste vad han skulle ta sig till, kom en liten röd gris och tittade fram mellan ett par stenar.

Vad gråter du för? frågade grisen.

Jag kan inte få något arbete, sa pojken och så grät han än värre.

Var inte ledsen du! Du kan få arbete hos mig om du vill, tröstade grisen.

När vi hade kommit så här långt in i sagan, som berättades i Västergötland för 150 år sedan, ser jag plötsligt att flera av de syriska barnen rycker till, tittar förvånat på varandra och en utbrister:

Den sagan är ju arabisk!

Jag fortsätter att berätta:

De kom överens om att pojken skulle tvätta och borsta och kamma grisen varje dag hela året runt. För när ett år hade gått, skulle bröderna mötas igen hemma hos far och mor. Pojken tvättade och borstade sin lilla röda gris varenda dag och det var en så obegripligt söt och förståndig liten gris.

Nej, utbrister någon, så var det inte.

Råttan då? säger någon annan.

När sagan är slut, och Askepilten lever lyckligt tillsammans med prinsessan, pratar vi om vad det är som har hänt. Hur kan en syrisk saga finnas i Sverige eller är det en svensk folksaga som finns i Syrien? Eleverna är förvånade över att sagorna kan vara så lika, men de ser också skillnaderna. I den arabiska versionen handlar sagan inte om en gris, utan en råtta. Efter att tillsammans ha lekt sagan och samtalat om kulturskillnader, har det väckts nya tankar hos både mig och eleverna. Sagor över hela världen liknar varandra.

Vad var det som hände egentligen? Det var inte bara det att de syriska barnen kände igen sagan. Och det var inte heller bara det att de blev djupt engagerade i lyssnandet, för sagor har ju en förmåga att få barn att glömma tid och rum plötsligt lever de mitt i berättelsen och engageras känslomässigt. Det annorlunda var att de syriska barnens berättelser plötsligt blev en del av ett gemensamt kulturarv, en skatt av sagor. Över hela världen roas barn av likartade berättelser. De skrattar åt sagohjältens påhittighet, gråter när förtvivlan är som djupast, ryser när demonerna uppenbarar sig och andas ut vid det lyckliga slutet. Trots olika språk, olika sätt att klä oss och olika livserfarenheter är vi människor innerst inne lika varandra. I berättarögonblicket och samtalet efteråt var inte eleverna delade i vi och dom, som det annars så lätt blir.