Stockholms malmar var en gång rofylld landsbygd, dit rika borgare drog sig tillbaka när stanken från stadens gränder blev för svår. Fattigmanskåkar låg då sida vid sida med präktiga stenhus och ståtliga malmgårdar i vidsträckta odlingar. I dag finns 38 malmgårdar kvar, mer eller mindra synliga i stadsbilden. Deras och ägarnas historia beskrivs i denna efterlängtade nyutgåva.

Malmgårdarna var sin tids fritidshus. 1636 utfärdades ett privilegiebrev som gav stadens borgare möjlighet att bygga sig hus och anlägga odlingar på malmarna. Långt ifrån alla var herrgårdslika, många var betydligt anspråkslösare sommarnöjen. Innehavaren fick inte vara mantalsskriven på sin malmgård, och en del av skörden skulle lämnas till staden att då stadzens inkompst förbättras. Men malmgårdarna var ingalunda den enda bebyggelsen runt Stockholm. Där fanns också bofasta i kåkar och stenhus och många småindustrier. Och undan för undan blev malmarna helt bebyggda.

Under århundradenas lopp har malmgårdarna gått mycket skiftande öden till mötes, men av åtminstone 38 finns spåren kvar även om husen ibland byggts samman med andra eller delvis rivits. I dag är deras historia glömd och okänd, ofta t o m för dem som bor i husen eller bedriver verksamhet där. Men uttrycket malmgårdar har många hört och många vill veta mer om dem.

Särskilt intressant för alla som vill veta mer om det Stockholm som en gång var.

1985 gavs boken ut på Liber.

Förord av Martin Stugart.