”Lunabba briljerar. (...) Det finns en poetisk rytm i Lunabbas språk, han undviker klichéer och låter vreden kväva sentimentaliteten. Resultatet blir en episk anklagelseakt, en skoningslös skildring av Sveriges svek och – framför allt – början på ett spännande författarskap.”
Malin Persson Giolito

...............................................................

Det är 2020-tal i Sverige. De unga människor som dör i våldsspiralerna är knappt längre nyheter utan en del av bakgrundsbruset. Framför allt är de slagträ i den politiska debatten.

Det är sommar och berättarjaget Nicolas debutbok Blir du ledsen om jag dör? är på väg ut. Hans eget liv har blivit litteratur, en dörr har slagits upp på vid gavel och nu kommer svåra minnen tillbaka. Mordförsöket han utsattes för och valde att glömma. Åren av hypervaksamhet och krishantering, att vara stående gäst på områdets begravningar, att pendla mellan emotionell avstängdhet och upprymdhet i närheten av döden.

I denna syskonbok till debuten skriver Lunabba om språklöshet som en definierande privat erfarenhet, det som drivit honom att bli författare, men också något som gör vårt samhälle sjukt. I centrum står förhållandet mellan språklöshet och våld. För varifrån kommer våldet? Vad är det och vad står det för? Framför allt: vad står dess utbredning i vår tid för?

100 år tidigare har Ivar Lo Johansson skrivit om sitt Sverige i Dagbok från 20-talet. De historiska linjer från arbetarförfattarna och deras beskrivning av Sverige som fanns redan i debutboken lyser här än starkare. Vad behöver en människa?