I den portugisisktalande världen finns ett särpräglat ord som saknar översättning på andra språk - saudade. Uttrycket beskriver känslan av att samtidigt längta bort och längta hem. Ordet skildrar en motstridig sinnesstämning som kan vara både plågsam och njutbar - en skön sorg.
Saudade kan uppstå när du längtar efter något eller någon som du förlorat eller som inte längre är tillgänglig. Det kan vara en person, en plats eller en livsstil. Att allt fler föds i ett land och hamnar i ett annat gör att saudadebegreppet blivit en universell känsla. Saudade håller på att bli normen i vår globaliserade värld.

Under Henrik Brandão Jönssons nästan tjugofem år i Brasilien har han lärt sig innebörden av saudade. I sin nya bok, uppföljaren till bästsäljaren Där solen aldrig går ned, reser han till de atlantiska arkipelagerna Azorerna, Madeira och Kap Verde, vars befolkningar på grund av valjakt, vulkanutbrott och fattigdom under århundranden emigrerat till Nord- och Sydamerika.

Trots att många funnit ett bättre liv på andra sidan Atlanten saknar de ständigt sina öar. Författaren reser till ögrupperna för att gå till botten med saudadekänslan, både hos människorna i den lusofona världen och inom sig själv.