Alla dessa barn är en drabbande skildring av ett krigs förödande konsekvenser för ett litet barn. Det är också en bok om makalös givarvilja och mobilisering av människors goda handlingar.

Milena Bergquists mormor Mimi kom som krigsbarn från Wien till Ängelholm i februari 1920. Nio år gammal klädd i en klänning av nässeltyg, med träskor på fötterna och en gul namnlapp i ett snöre om halsen. Hon var så tunn och svag att konduktören fick lyfta av henne från tåget. På perrongen stod systrarna Allie och Frida Brunnström med pälsmössor och muff, och öppnade sina armar för henne.

Mimi Böck föddes 1910 i Wien, bara några kvarter från kejsarväldets palats. Efter krigsutbrottet 1914 förändrades Mimis liv. Pappan försvann ut i kriget. För mamman, Mimi och storebror Franzie följde fem år av kamp för överlevnad.

Alla dessa barn skildrar en familj i krigets skugga, och dess konsekvenser för barnen. Det är också en bok om hur svenska familjer över hela Sverige öppnade sina hem, trots ransonering, inflation, arbetslöshet och kris. Över hela Sverige var det lokala Rödakorskommittéer som skötte logistiken kring krigsbarnen. De sökte och godkände fosterfamiljer, arrangerade resor och utspisade barnen. Totalt kom 22 000 österrikiska barn till Sverige 1919-1924.

Varför lär vi oss inte av historien, frågar vi oss. Kanske på grund att vi huvudsakligen har lyssnat till segrarnas och de manliga hjältarnas historia, till soldaternas, kejsarnas och kungarnas. Vad händer om vi lyssnar till dem som betalar priset, kvinnorna och barnen?