Ni är parasiter. De orden präntades in i Ida från första stunden hon klev in på Hasselakollektivet. De följde henne dagligen under tre års tid och långt därefter. Ida tycker att hon har kommit till en bra plats. Här finns det människor som förstår livets allvar. Det är Susanna, och Helena, och Jasmine. Och Sarah som hon delar rum
med och vars andetag hon ligger och lyssnar till på nätterna. Men parallellt med det goda pulserar oron inom henne. Hon är rädd att hon gör ledarna besvikna, att Maggans stränga blick dömer henne och att K-A tycker att hon inte duger. Men Ida ska inte göra dem besvikna, hon ska ta tag i sitt liv och göra rätt för sig. Framför allt ska hon bli en arbetarunge som de slipper skämmas för.

I Jag är visst någonting - en berättelse om Hassela skildrar Ida Ali Lindqvist sina år på Hasselakollektivet i Hälsingland, en av Sveriges mest omtalade behandlingshem. Hassela, som grundades 1969, blev en tongivande aktör i den svenska missbrukspolitiken. Grundidén var att genom disciplin och hårt arbete rädda arbetarklassens barn från drogmissbruk. Men det fanns också en baksida: angiveri, pennalism, psykisk nedbrytning och kränkningar.

Boken är en personlig och politisk berättelse om några avgörande år i en ung människas liv. Den utforskar frågor som missbruk, gemenskap och mening och ställer frågan hur den lilla människan passar in i det stora maskineri vi kallar samhället. Är det verkligen så enkelt som Hasselas inofficiella ledord klipp dig och skaffa ett jobb gjorde gällande?