"Mina föräldrar brukade berätta om farfar när vi misskötte oss. Det var jämt samma historia. Den om hur han motsatte sig vår flykt till Sverige. Era barn kommer att gå förlorade, sa han. Det är oundvikligt. Där finns ingen religion. Där har man ingen moral. De lever bara för sig själva. Och han sa att vi inte skulle klara av att stå emot. Jag har alltid trott att jag är bättre än så, att ingenting kan fresta mig. Men min farfar hade rätt."

När Noha lämnar familjen i Göteborg för universitetsstudier i Linköping är det efter en sommar av förmaningar. En intensiv sistaminuten-uppfostran vars budskap varit: skäms inte för den du är. Glöm inte att du är eritrean och muslim.

Det börjar bra. Den första tiden i Linköping håller han sig för sig själv. Han ägnar tiden åt sina studier i religion och åt att läsa böcker om Eritrea. På väggen har han en lapp som säger "Ät!", så att han ska komma ihåg att äta, men han gör det på udda tider för att inte stöta på någon ifrån korridoren i köket. Det stilla livet varar dock inte länge. Utan förvarning inkräktar två personer i hans liv. Anna som han träffar på ett tåg och Fredrik som funderar på att att konvertera till islam låter honom inte vara i fred.

De vänder upp och ner på Nohas tillvaro och när han efter farfaderns död tillsammans med sin far reser tillbaka till Eritrea ställs frågorna om tillhörighet och identitet på sin spets.

På ett alldeles eget språk och med oemotståndlig humor lyckas Sami Said förmedla den förvirring en blyg, ung man från Eritrea upplever i kontakt med det svenska samhället. En rolig, omvälvande läsupplevelse.
Ingalill Mosander, Aftonbladet

en mycket driven och skickligt uppbyggd debutroman med en djupt sympatisk huvudperson man sent skall glömma.
Dagens Nyheter

Det är en av de bästa svenska debuterna jag läst. Said är inte underhållare eller estet utan snarare kompromisslös, inte ett dugg insmickrande och medvetet renskalad från charm. Jag slukade boken. Tacksam över att en debuterande svensk författare kan vara så berättarglad och ta sin läsare på så stort allvar.
Aftonbladet

ett sällsynt levande och mångfacetterat porträtt av en väldigt vilsen ung person. I berättelsen ställs de viktiga frågor om identitet och tillhörighet som han delar med många många i Sverige i dag, men Noha är ändå bara Noha. Och Väldigt sällan fin är en alldeles enastående debut.
Svenska Dagbladet

Väldigt sällan fin är en suverän debut av en hyperbegåvad författare. En distinkt berättarröst som snabbt skiftar mellan överdrifter och underdrifter vilket skapar en stillhetens skälvande dramatik.
Sydsvenskan

Det här är en lysande debut. Sami Saids språk flyter fram, så perfekt, det lindar in mig i sin jätterolighet med inte så lite svarta stråk i underströmmen. Bokåret är ännu inte slut. Men om inte Väldigt sällan fin blir åtminstone nominerad till samtliga litteraturpriser har ni alla erbarmligt dålig smak.
Smålandsposten

"Genuint begåvad och rolig debut ... med skarp blick och rikt språk, som garanterat har mycket kvar att berätta."
Tidningen Vi

Det är en på alla sätt trovärdig psykologisk skildring, och förskonande fri från den klassiska dramaturgi som brukar omge identitetskriser.
Expressen

En underbart rolig roman om kulturkrockar och en spännande inblick i en ung (svensk)eritreans universum.
Femina

Sami Said lyckas vara underhållande samtidigt som han rör sig med små sanningar bland stora frågor och ämnen på så gott som varenda av de drygt 320 sidorna. Det är ingen dålig bedrift av en debutant.
Situation STHLM

"Absolut förra årets bästa debut tycker jag. Det här är en underbar, dråplig och rörande uppväxtskildring. Det är en stilistisk, väldigt medveten debut. Det han berättar är väldigt välberättat."
Yukiko Duke om pocketutgåvan, Gomorron Sverige.

Sami tipsar om böcker: