Det är lätt att slå följe med Werner Aspenström, som Hans Isaksson inleder sin bok om ett av den moderna svenska lyrikens mest beundrade författarskap. Werner Aspenström (19181997) skriver ofta om något han själv sett och varit med om och han gör det med ett tydligt du-tilltal. Udden är vänd mot påbud och ordningar ovanifrån mot dem som tror sig vara bättre vetande. Samtidigt är han aldrig programmatisk. Aspenström ställer fler frågor än han besvarar och bevarar ofta en lite barnslig humor inför de stora livsfrågorna. En av de mest kända dikterna Sardinen på tunnelbanan från 1972 är typisk i sina befriande slutrader: Sardinen vill att burken öppnas mot havet.

I en annan dikt arbetar han med så små medel att det är lätt att gå förbi för hastigt:

Nyss åskade det. / Nu har det upphört.
Hund håller jag inte. / Men träskor.
De står vid dörren / och skäller.

En av de djupaste drivkrafterna i Aspenströms författarskap är hans skepsis och aldrig upphörande ifrågasättande, hans ständiga sökande.

Hans Isaksson har närmat sig Werner Aspenströms författarskap i samma aspenströmska frågande anda. Han följer ett antal teman genom författarskapet, bland annat barndomens landskap och dess stora betydelse. I centrum står poesin, men essäerna och dramatiken placeras också i sitt sammanhang. Dessutom diskuteras Aspenströms uttalade svårigheter att ställa in sig i ledet, vare sig det gäller 70-talets Vietnam-rörelse eller Svenska Akademien (WA invaldes 1981 och utträdde 1989 i samband med Rushdie-affären).