Vad menar Svenska Akademien med motiveringen som i talrika förklädnader framställer utanförskapets överrumplande delaktighet när de tilldelar J.M. Coetzee 2003 års Nobelpris?

I essäsamlingen Efter västerlandet diskuterar Stefan Helgesson bland mycket annat även Coetzees författarskap. Helgesson visar att kulturell identitet inte består av en utan av många, ofta motstridiga berättelser. Exempelvis kan svenskheten lika gärna härledas till minnen av Helsingfors, Addis Abeba och Rio de Janeiro som till erfarenheter innanför Sveriges gränser. Risken med en alltför stark nationell identitet som bygger på något specifikt svenskt är att man istället för att ha tillgång till två möjliga sätt att vara utesluts från bägge. Det som lämnas bakom är förlorat och det nya framstår som obegripligt och ogästvänligt.

Ett annat tema som Helgesson belyser är att västvärlden tror sig sitta inne med historiens facit. Utvecklingsländerna kommer förr eller senare till den punkt vi befinner oss på idag. Men om det inte blir så? Om det endast handlar om det sätt på vilket vi i väst har lärt oss att förstå världen på?

En av Stefan Helgessons reflektioner är att det framförallt är de skönlitterära författarna som förmår bryta upp dessa förenklade världsbilder. I sina essäer lyfter han fram afrikanska författare som J.M. Coetzee, José Craveirinha och Antjie Krog, men också svenska författare som Joakim Pirinen, Lena Andersson, Torbjörn Flygt och Alejandro Leiva Wenger. Gemensamt för dem alla är att de gestaltar kulturellt och socialt gränsöverskridande.