Våra tidigaste minnen, De förnimmelser och föreställningar som bevaras längst, livet igenom, inger respekt. De verkar innehålla väsentligheter och även om de aldrig helt låter sig förklaras får de en särskild innebörd när man på äldre dagar samlar ihop dem.

I sin memoarbok beskriver Eeva Kilip sin barndom i Raivattala by i Hiitola, Karelen, fram till vinterkriget, då hon var elva år. Hon återger även minnen efter denna sitt livs brytpunkt, vilka formar en epilog sextio år senare. Den tid som flytt framstår som en levande och mäktig helhet där också ytterst små detaljer skymtar fram vilket gör läsningen till en fängslande upplevelse.

En stor del av boken utspelas vid en järnvägsstation. Där bor och härskar den allsmäktiga farmodern, en mycket skicklig affärskvinna. Hon driver en järnvägsrestaurang och via beskrivningen av farmodern får man en levande bild av livet runt stationen.

I boken för Eeva Kilpi en ständig dialog med modern som hon upplever som oförstående och nyckfull med sina återkommande hysteriska utbrott. Med den vuxnas blick kan hon se modern som en religiös kvinna som ständigt misslyckas med att nå ett perfekt liv. Hennes religiösa behov får inte något gensvar hos den övriga familjen.

Eeva Kilpis framställning är lågmäld och varm och hennes förhållande till fadern, modern, mormodern och barndomsbyn, det som är centralt i hennes liv, är fyllt av respekt och kärlek.

Översättning Ann-Christine Relander