Harry Martinson (1904-1978) har av Anders Österling i en recension beskrivits som en av de största naturbegåvningar som någonsin framträtt i svensk litteratur. Staffan Söderblom följer här hela hans författarskap och visar hur hemlösheten - både i tiden och rummet - är något som följer Harry Martinson genom livet.

Harry Martinson debuterade 1929 med diktsamlingen Spökskepp och framträdde samma år också i antologin 5 Unga. Han blev snabbt känd, beundrad och älskad. Under de följande nästan 50 åren bekräftade han sin ställning som en av våra främsta författare. 1974 fick han tillsammans med Eyvind Johnson Nobelpriset i litteratur. Känslan av hemlöshet grundlades tidigt i barndomen då fadern dog och modern övergav barnen för att resa till USA. Under hela sitt författarskap skulle Harry Martinson återkomma till sin egen hemlöshet och använda sig av olika förhållningssätt. Staffan Söderblom delar in den i tre faser: I de tidiga självbiografiska böckerna, t ex Nässlorna blomma (1935), handlar det om barnets hemlöshet skildrat från barnets synvinkel. I nästa fas är det den vuxne mannen som förhåller sig mer filosofiskt till hemlösheten t ex i Vägen till Klockrike (1948). I den tredje och sista fasen handlar det om hela mänsklighetens hemlöshet med Aniara (1956) som det mest lysande exemplet. Harry Martinson var på något sätt också alltid hemlös i sin samtid. Många av hans böcker, framför allt de sena diktsamlingarna, fick ett mycket svalt mottagande. Hans kritik av den teknologiska utvecklingen och oro för miljöfrågorna gjorde att han av många uppfattades som nostalgiker och bakåtsträvare. Staffan Söderblom anser att Harry Martinson i själva verket som få andra kunde förutse mänsklighetens stora problem och att tiden nu hunnit ifatt honom.