Vi har nu hunnit till 1941. Linna, som hon kallas, är på väg in i vuxenvärlden. Hennes längtan efter utbildning och att få läsa vidare är stark, men familjens situation gör att hon måste fortsätta att bidra till hemmets försörjning. Efter en kortare tid som barnflicka får hon arbete på konditori, något som gör att hon känner fläkten av en värld med upplevelser bortom barndomens begränsningar.

Efter en olycka hjälper en läkare henne att få en utbildningsplats på lantbruksskola, och hon känner att hon kommit ett steg på vägen mot större kunskaper och ett eget liv som passar henne. Och tydligare är tidigare känner hon att hon är en individ med rättigheter och inte bara skyldigheter, en kvinna på väg.

Linnéa Fjällstedt fick ett enastående genombrott som författare genom prosaboken Hungerpesten, som kallades "en av de ohyggligaste nödskildringar som någonsin skrivits på svenska språket". Sedan dess har hon givit ut en rad prosaböcker som alla utspelas i ett Lappland och Västerbotten där de egendomslösas kamp för överlevnad står i centrum — verklighetsförankrade böcker med ett brinnande socialt patos som klangbotten.
1993 inledde Linnéa Fjällstedt en serie minnesskildringar med Silverskredet, som följdes av Bortom bergen (1994) och Sytarjäntan (1997).