"Man måste till botten för att kunna sparka sig upp" säger Anita Nilsson om sorgearbetet efter sin man.
"Det som inte fick hända hade hänt. Min friske, starke, pojkaktige man visade sig vara sjuk och försvann plötsligt för alltid. Han fanns överallt men ingenstans. Allt blev chock och kaos, förlamande trötthet. Det finns inga ord, säger man. Men visst fanns det ord. De kom ofta om nätterna, och en dag orkade jag upp för att skriva ned dem. Sedan lade jag mig igen. Läsarreaktionen då jag skrev om det i tidningen blev stark, överväldigande, hundratals läsare hörde av sig. I slutet av sorgeåret kom dikterna, ofta som direkt tilltal. Tillsammans med prosastyckena blev de denna bok."