Berättelsen följer en kronologisk ordning fram till mitten av femtiotalet och övergår sedan i porträtt av personligheter inom den kulturella världen i Frankrike och USA, av istraeliska ledare och religiösa läromästare. Wiesel skärskådar också sitt eget författarskap, och skrivandets "livsviktiga, plågsamma njutning".

Historien börjar i den lilla staden Sighet i Karpaterna där författaren föds 1928 och lever ett lyckligt judiskt familjeliv i religionens hägn. Barndomen präglas av studier och en brinnande mystisk tro, av färgrika och generösa rabbiner – framför allt av den älskade morfadern Dodye Feig, en lärd man, en kraftfull och varm personlighet som stimulerade barnbarnets fantasi och kreativitet genom att berätta gamla judiska legender och sjunga traditionella judiska sånger. Han förmedlade det chassidiska kulturarv som Elie Wiesel fört vidare i sina böcker.

Sighets förtrollade värld försvinner i de tyska koncentrationslägren. Han berättar om hur han mot alla odds kom att överleva och om sin relation till fadern under fångenskapen i Auschwitz och Buchenwald.

Efter kriget sänds han till Frankrike och nu följer en ljus period av vänskap och förälskelser, religiösa studier och invigning i den franska kulturen. Han får arbete som journalist på en jiddischspråkig tidning, han gör ett på en gång hänfört och upprivande besök den nya staten Israel, och som korrespondent för en israelisk tidning reser han över världen och bevakar världshändelser. 1957 publicarer han sin första bok, till vilken François Mauriac hjälper honom hitta en förläggare. Så småningom slår han sig ned i New York, och boken avslutas med att han gifter sig i Jerusalem 1969.

Översättning Ulla Bruncrona