"Hämnden gör mig fri!"

I samband med en flytt hittar romanens huvudperson sin gamla dagbok från 1990-talet och börjar läsa. Bland mer eller mindre genanta noteringar om killar, förälskelser och fyllor, läser hon något som går rakt in i henne, trettio år senare: "Hämnden gör mig fri!" Trots att hon nu är vuxen, förälder, skild, utbildad psykolog - med andra ord absolut inte borde uppmuntra hämndfantasier av något slag, är hennes hämndbegär inte utplånat. Det ligger bara dolt under ett tunt lager slarvigt påpenslad civilisationsfernissa. För en tid senare händer något fasansfullt. Något som får raseriet att brinna av som ett pistolskott i hjärnan, besattheten att härja som en skogsbrand, och som väcker hämnden ur sin dvala.

Hämndprojektet går till botten med vår tids syn på vedergällning. Varför har hämnden så dåligt rykte? Finns det ett rätt och ett fel sätt att reagera på trauma? Och hur gör man egentligen för att återfå kontrollen när någon har gjort en riktigt illa?

Jenny Jägerfelds första vuxenroman sedan Blixtra, spraka, blända! (2018) har ett driv och en uppriktighet som går rakt in i läsaren.