Vulcan utspelar sig över sommarhalvåret 1909, och de som berättar är de 46 flickor och kvinnor som dog i branden vid tändsticksfabriken i Tidaholm 1875. Berättarna har alltså varit döda i över 35 år när romanen utspelar sig. Deras kroppar är förmultnade och deras beståndsdelar – inklusive deras medvetande – är utspridda i bygden. De har inga namn och nästan inga personliga minnen. De är motvilligt ett kollektiv, därtill med vissa uppmärksamhetsproblem – det är inte lätt att fokusera på en sak när man är uppsplittrad i flera hundra eller tusen partiklar. De har egentligen en stor livshunger, men de är ju döda. De försöker därför leva sig in i vissa utvalda tändsticksarbetares liv, följa deras dagar i brist på eget liv att leva. Deras röst bildar ram åt flera unga tändsticksarbetares berättelser.

Berättarna följer Sara, mor till tvillingarna Gustaf och Gunhild, och gift med en ungsocialist – Salemon – som döms till tre månaders straffarbete för värnpliktsvägran. När han släpps fri har storstrejken utbrutit, och Sara har förälskat sig i en äldre kvinna. De följer även Naemi, ungsocialist även hon, som blir med barn under sommaren, samt Vilhelm, en fjortonåring som bor på fattighuset, älskar fotboll och som under strejken blir strejkbrytare.

Vulcan är en historisk roman speciell i sin genre. Gemenskap och kollektiv är ett framträdande tema. Strejken (som blev en enorm förlust för arbetarrörelsen) ställer alla karaktärer inför nödvändigheten av och riskerna med kollektiv kamp. De döda som utgör berättarrösten tillför ytterligare en dimension då de utgör ett slags ultimat, tragiskt kollektiv, en vi-röst som förlorat all individualitet i och med att deras ansikten och kroppar brändes bort. De lades i en massgrav utan namn på minnesstenen och är så upplösta i sina omgivningar att de omöjligt får fatt i sina egna personliga minnen. De kan inte säga jag om sig själva, för de har inte kvar någonting som utgör ett jag.