Elisabeth Berchtold har i sin tredje diktsamling begett sig in i modersmytens djupa skogar. I en grumlig sjö simmar en gravid kvinna med magen stor och svullen.

En dyprinsessa badar sina dockbarn, bäddar ner dem under kudden med kattens klor.

Bland hundar, hindar och harar jagar Diana jägaren, skjuter mödrar vagnen framför sig.

En kvinna föder på papperslakan i lysrörsljus ett blodigt barn. Att ta till sig, att skjuta ifrån.

Artemis födslovåndor rister, sveder och bränner markerna.

Landskapet och djuren, våldet, smärtan, ömheten och omsorgen väver in och ut ur varandra.

I en blandning av myt och vardag skrivs moderserfarenheter fram, graviditet, förlossning; den första tiden med barnet och en tonårsdotter med sin spindelmor.

Är dikt och verklighet parallella, utbytbara, symbiotiskt sammanflätade som barnet och mamman? Byter de till och med plats? Var går gränsen mellan dikt och verklighet?

I Modersmyter ligger myten på lur bakom bebisbädden, inbäddad mellan lakanen, intill barnets mjuka skinn, tryckt mot din kropp. Ibland är det fint att bli mamma, ibland fult, äkta eller oäkta. Uppfodrande, kvävande krav. Alla människor har ett förhållande till modern, förväntningar och normer bär också på en saga.