I en icke namngiven by lever ett namnlöst folk med arkaiska seder och grymma ritualer. Berättarjaget är en fjortonårig pojke, vars mor har dött, som beskriver sin omvärld med alla dess brutala inslag. Pojkens mamma hade för vana att stå och skrika utanför de hus där par tillbringar sin första natt tillsammans. Och männen i byn tvingas simma i den underjordiska floden för att kontrollera att stenarna sitter på plats så att inte byn ska rasa ned i den. Ibland kommer de upp levande, men illa tilltygade eller lemlästade, ibland döda.

Bysmeden begraver de döda i träd efter att han fyllt deras munnar med cement. Herremannen som äger byn och bor i ett slott ovanför på en klippa säger i ett avsnitt: ”Det är på våren som alla är sjuka och växterna och blommorna blir jordens plåga ... förruttnelsen ... utan grönska skulle jorden vara lugnare.” Rodoredas roman berättar i explosivt starka bilder om en kultur och en befolkning som åläggs oförståeliga moraliska koder och våldsamma riter för att stävja självständigheten och lusten hos dem, samtidigt som de lever i ständig skräck för en fiende de aldrig sett.

På så vis sällar sig Våren och döden till samma litterära fåra som Aldous Huxleys Du sköna nya värld och George Orwells 1984, men tycks i stället skildra ett ålderdomligt samhälle där livet och döden går hand i hand och tiden avstannat. Rodoreda blandar grymhet med skönhet och har åstadkommit en litterär skapelse som det är svårt att värja sig emot men som är oavbrutet fascinerande.