I små korta betraktelser - eller berättelser - skildrar Malin Backström i sin nya prosalyriska bok ett jag som omges av tystnad. Men hela tiden finns försök att släppa in något nytt, oväntat, något frigörande eller helande.

Det handlar om kropp och sexualitet, om kärlek, åldrande och död. Om språklöshet och vikten av att bryta tystnaden, eftersom ”tystnaden är en dörr som inte går att låsa”. Det handlar om det livsnödvändiga i att ha gränser, att kunna stänga dörrarna om sig, men också i att kunna överskrida dessa gränser ibland - för att kunna möta en annan människa fullt ut.

Det handlar om ensamhet, om olika sätt att förhålla sig till den, och om den möjliga gemenskapen i det ritualiserade sammanhang som sporten kan utgöra. Det handlar om basket och inne­bandy, om att vara så rädd att förlora att man inte vågar satsa tillräckligt mycket. Och det handlar om den obesvarade frågan varför inte alla flickor kan flyga.

Malin Backström skriver här med en lågmält intensiv och personlig röst om svåra saker så att det ibland låter väldigt enkelt.

”Sjön öppnar sig utan förvåning. Tar emot mig idag också. Bereder plats, som om jag vore bara ännu en valp att mätta. Kroppen tar för sig, så långt hövligheten tillåter. Jag är bara här på nåder. Den här världen vet jag ingenting om. Mörkret härunder.”