År 874 inledde den tolfte shi'itiske imamen al-Madhi ett liv i underjorden, och än i dag anses han leva fördold. Genom århundradena har de rättslärda brottats med frågan om hur de ska leva tills han återkommer. Ska de passivt invänta hans återkomst, försöka påskynda den eller göra det bästa av situationen här och nu? Inom islams historia finns en lång kamp mellan de religiösa och de sekulära politiska ledarna om vilka som är bäst lämpade att styra de muslimska länderna. Men den händelse under 1900-talet som framför alla andra markerade religionens - eller rättare sagt de religiösa ledarnas - återkomst på den politiska scenen var revolutionen i Iran 1979. Nu hävdade de religiösa ledarna att det inte fanns någon skillnad mellan stat, politik och religion och gjorde dessutom anspråk på att vara bäst lämpade för att styra den politiska utvecklingen. Bland de shi'itiska rättslärda finns dock många olika politiska föreställningar. Skillnaderna beror till stor del på rådande politiska och historiska omständigheter, sociala strukturer och ekonomiska förhållanden. Men räcker detta för att förstå varför en grupp shi'itiska rättslärda drogs till revolutionär radikalism, andra till politisk pragmatism och ytterligare andra till total avhållsamhet från den politiska scenen? Och vad har förhållandet mellan tro och förnuft för betydelse för religion och politik i de olika shi'itiska skolorna?