På en resa genom Tyskland på 1860-talet stannar det nygifta paret Fjodor och Anna Dostojevskij till i kurorten Baden-Baden, då känt för sina societetsanfäktade badanläggningar och sitt kasino. Dostojevskij spelar bort allt han har på roulette, pantar det han kan, lånar av vänner och förläggare, och varje gång kommer han ångerfull tillbaka till sin hustru och ber om förlåtelse. Och får den. En roman om spelbegär och kärlek alltså, men lika mycket en berättelse om minne och litteratur. För den som drömmer fram denna dokumentära berättelse är författaren Leonid Tsypkin själv, en rysk-judisk läkare som mer än hundra år efter paret Dostojevskijs resa befinner sig på ett tåg till Leningrad. Fjodor Dostojevskij är hans litterära idol, och författaren växlar i tankarna blixtsnabbt mellan sitt eget och Dostojevskijs liv. Bland annat brottas han med dilemmat att den författare han beundrar så högt inte hade annat än förakt till övers för judar. Leonid Tsypkins roman är inte mer än etthundrafemtio sidor lång, men precis som Susan Sontag skriver i sitt inspirerade och entusiasmerande förord, så är den en snabbkurs i alla de stora motiven i den ryska litteraturen. Den är skriven på en detaljerad och samtidigt flytande prosa, som rör sig i vågor mellan dokumentärt och fantasi, mellan litteratur och hågkomst: en stil som får Susan Sontag att tänka på José Saramago och Thomas Bernhard, men som lika mycket kan likna Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt.