En rättfram, rörande och stillsamt humoristisk berättelse om en ung pojkes uppväxt bland kurdiska bybor och frihetskämpar i norra Irak under Saddam Husseins första år vid makten.

Filmaren Hiner Saleems debutbok, Pappas gevär, är en mycket självbiografisk berättelse om pojken Azads barndom och ungdom i de kurdiska bergen i norra Irak. Hans familj är nära lierad med kurdhövdingen general Mustafa Barzani och starkt engagerad i den kurdiska frihetskampen. Azads pappa är generalens telegrafist, hans äldre bröder försvinner då och då upp i bergen för att delta i någon räd när generalen kallar. "Nästa år är vi fria", säger Azads pappa som sover med sitt gamla tjeckiska Brno-gevär under madrassen. Men den stolta och optimistiska motståndsviljan blir med åren alltmer underjordisk och kväst av den hårdnande Saddamregimen, och berättelsen slutar där den 16 à 17-årige Azad går i landsflykt. Berättelsen lever tack vare den konsekvent sakliga, lätt naiva och humoristiska berättartonen, lite à la Emil Ajar i Med livet framför sig. Och kurderna skönmålas inte, summariska avrättningar av misstänkta förrädare och hedersmord är illdåd lika grymma som de som begås av Saddams regim; just därför blir berättelsen lätt att ta till sig, både kärleksfull, drastisk och rörande i sin rättframma saklighet.