Det märkliga beteendet att nattetid smyga ut och måla bokstavsmotiv med sprayfärger på lokaltåg uppfanns av en handfull tonåringar i New York i början av sjuttiotalet.
Mot alla odds har graffitin sedan blivit en global, illegal folkkonst. Detta är dess stockholmska historia.

Den svenska graffitikulturen räknar 1984 som sitt år noll.
Sedan dess har graffiti i Sverige bara växt.
Lagom till tjugoårsjubileet införde den svenska riksdagen en skärpt lagstiftning mot skadegörelse i form av klotter. Bland annat fick polisen rätt att kroppsvisitera personer som man misstänker ska försöka begå klotterbrott.

Motiveringen till detta drastiska och ovanliga ingrepp i den
personliga integriteten sammanfaller till stor del med graffitikulturens egen T-shirtparoll: "Graffiti can't be stopped". Sedan 1996 när man började
föra separat statistik har antalet anmälda klotterbrott tredubblats.
Någonting gör att graffitin fungerar ­ men vad?

Per Andersson har gjort ett resereportage från en hemlig värld som delar plats på jorden med hans egen hembygd ­ knegarstockholm, vuxenstockholm, svenssonstockholm.
Under ett par års tid har han knutit kontakter med och gjort intervjuer i graffitivärlden, inte minst med dem som var med under nolltoleransens uppgång och fall på nittiotalet, då ett trettiotal specialutbildade väktare dygnet runt hårdbevakade ett knappt hundratal hyperaktiva stockholmsmålare. Det ledde till massor av gripanden, rättegångar och skadestånd ­ men graffitin fortsatte växa ändå.

De flesta normala människor har väl någon gång undrat vad det är som får de där klottrarna att hålla på (för det är ju uppenbart ett slitsamt arbete som kräver både disciplin och målinriktning).
Varför inte fråga dem?