Det är under andra världskrigets slutskede. Berlin går mot sin undergång. Många judar har lyckats rädda sig undan Gestapo och håller sig nu gömda i staden. Ständigt på flykt, utan skydd, utan legitimations-papper, utan ransoneringskort, gömmer de sig i fuktiga källarhålor eller kyliga sommarstugor. Och trots allt lever de också ett slags vardagsliv, där kärleken, vänskapen, svartsjukan och avunden har sin plats. Många av dem möter till slut sitt öde i utrotningslägren, andra lyckas fly till utlandet.

Vi möter Lotti, överklassflickan, som före flykten har arbetat tretton timmar om dygnet på en fabrik, Herbert, som är halvjude och vars far stupade i Frankrike 1917, vi möter människor som ännu inte har deporterats, akademiker, som på ålderns höst måste sopa gator eller skyffla kol och om nätterna vänta på den fruktade gula möbelvagnen, som diskret för bort dem till en säker död i koncentrationslägret i Belzec, i gaskamrar eller järnvägsvagnar med klorkalk på golvet.

Under jorden i Berlin är en dokumentärroman skriven i krigets skugga om hur judar i Berlin lever, älskar och dör under Nazitysklands sista tid.

I en fyllig efterskrift lyfter nu Jan Myrdal mer än ett halvsekel senare Friedrich Strindbergs roman ur glömskan.