Efter de senaste årens succé med romaner som Kvarteret Radiomottagaren, En av dessa timmar och nu senast den självbiografiska Liljekonvaljekungen från 2000, återvänder Ylva Eggehorn i årets bok till den genre som gjorde henne känd redan som 12-årigt underbarn: lyriken. Hon beskriver själv En karusell med madonnor så här:

Diktsamlingen har tillkommit under en period av tio år, och så här efteråt ser jag att den blev en färdskrivning över sekelslutet i Sverige, tidsbilder från en kris som handlade om framtidshoppet, med intryck från barndom och medelålder, från Balticum, Irak, Sarajevo, Grekland, Sollefteå, Huddinge sjukhus, Archangelsk, Bosnien och Birgittas födelseort Finsta.

Titeln är hämtad från en av Ewa Demarcyks sånger. Hon, som kallats Polens Edith Piaf,, sjöng i Krakow på källaren Baggarna från 60-talet och framåt. Hennes repertoar bestod uteslutande av förfölja och tystade poeters texter. Myndigheterna motarbetade henne och hon fick endast tillstånd att ge ut två grammofonskivor. Under Solidaritetsåren kom två repiga exemplar av dem i mina händer och jag lyssnade också till henne en gång i Stockholm.

Diktsamlingen innehåller också, förutom samhällsperspektivet, dikter som handlar om kvinnlighet, kropp och moderskap, ´tillitens och övergivenhetens bröllop`; en färdskrivning över en inre resa. Ett genomgående tema är som tidigare i mitt författarskap sökandet efter ett språk som håller ihop andlighet och sinnlighet, intellekt och bild. Ett hopp fritaget från maktanspråk skymtar här och där.

Ett prisregn har haglat över Ylva Eggehorn genom åren. Bara under 2001 har hon belönats med fyra stycken, bl a Evert Taube-priset och Karin Boye-priset.