Harry Martinson var en samtidsengagerad författare långt innan han skrev Aniara. Under Andra världskrigets inledningsskede publicerade han två fritt komponerade böcker, som redovisade hans reaktioner på världsläget: Verklighet till döds (1940) och Den förlorade jaguaren (1941). I den förra leder en djupt misstrogen rapport från en författarkongress i Sovjetunionen över till en ögonvittnesskildring av fronten vid Salla under finska vinterkriget. Den senare angriper filmen för att med sin glatta pseudoverklighet beröva våra vanliga liv deras lyster men innehåller också några av Martinsons starkaste sjöskildringar.   I ett efterord utgår Bertil Palmqvist från den högspänning som präglar böckerna: en fruktan för att civilisationens livsvärden helt håller på att gå förlorade. Han finner i båda böckerna såväl en förtvivlans naivitet som en stor framsynthet.   Med denna volym avslutas den utgivning av Harry Martinsons skrifter i tio band som inleddes 1997.