Olle Orrje går sina egna vägar i dagens svenska lyrik, ibland lite förbisedd men också starkt uppskattad, t ex av en så sträng kritiker som Poul Borum. Om "Ett hav av himmel" (1996) skrev Borum: "Olle Orrjes dikter är fulla av en stillsam lycka, som inte är ofarlig, inte oproblematisk, men den är uppnådd, och det är så vackert."

Nej, lyckan är verkligen inte ofarlig i Olle Orrjes författarskap. Genom allt han skriver faller skuggor, ibland djupa. Men ändå står världen ofta ny och underbar i hans dikter. Konsten är att låta sig födas om och om igen, inte minst i den svit på en gång intensiva och stilla kärleksdikter som avslutar "Då skuggan vilar":

"Det var som om vi hittat hem.

Mörkret kastade sina skuggor

och våra smekningar tog sina egna vägar.

Yra och förvirrade möttes våra blickar."