På försommaren 1930 råkades Eyvind Johnson och Elmer Diktonius för första gången; det var Diktonius första besök i Stockholm. Detta blev upptakten till en omfattande brevväxling som kom att vara i femton år. Hos båda fanns ett kontaktbehov, en längtan efter en jämbördig motpart att diskutera livets och litteraturens problem med. Diktonius upplevde den finlandssvenska litterära miljön som ett mycket trångt rum; han traktade, som han skrev, efter bredare gator att gå på. De fem unga med Erik Asklund i spetsen gjorde mycket för att introducera hans diktning i Sverige, men han uppfattade dem på det personliga planet som just för unga. Eyvind Johnson var mognare och mer erfaren. Eyvind Johnson å sin sida behövde någon som hade gehör för hans experimentella strävanden och förståelse för hans materiellt bekymmersamma situation. Breven blev å ömse sidor öppenhjärtiga och uttrycksfulla. Allt eftersom horisonten mörknade i Europa kom de politiska frågorna att mer och mer stå i brännpunkten för deras tankeutbyte, för att efter utbrottet av Finlands vinterkrig 1939 bli det helt dominerande ämnet ¿ de solidariserade sig båda med Finlands sak. Efter 1945 tunnades brevväxlingen ut. Eyvind Johnson kände att Diktonius inte delade hans skarpa kritik av Sovjetunionen under det kalla krigets år, och Diktonius hälsa blev sämre, både fysiskt och psykiskt. Brevväxlingen mellan Eyvind Johnson och Elmer Diktonius erbjuder fängslande och rolig läsning, och ger en unik kunskap om två stora diktare som båda gick sina egna vägar. Örjan Lindberger, mångårig Johnson-forskare, har ställt samman och kommenterat breven, och han har också skrivit ett initierat förord.