Läget är -- som alltid hos Eva Kristina Olsson -- mättat av katastrof: mänskligt-existentiellt-biologiskt-ekologiskt-könsmässigt-socialt-politiskt-universellt. Och i detta redan hopplösa läge vrider sig orden, begreppen, tingen i förtvivlade förvandlingar i hopp om att nå någonting, någonstans. Ejdervita, en sorgesång, vittnar om den pågående apokalypsen.

Vi föds inte längrevi förs ini en begränsningdär vår avkommaär hans begränsningi ögat