Min egen turbomotor heter revanschlust. Den är mycket stark, så till den grad att den har fått gå på energiskt högvarv under alldeles för långa perioder. Särskilt när jag var ung. Jag skulle vara bäst, jag måste vara bäst, jag var bäst! /…/ Efter närmare femtio år på scenen har jag lugnat ner mig betydligt och min revansch har jag hunnit få i övermått. Kanske är det därför som jag äntligen har lyckats få syn på det övergripande målet för mitt arbete som skådespelare: Att stå till förfogande för berättandet.

Om Börje Ahlstedt inte hade tappat sin blå gymnastiksko och på så vis missat bussen en novemberdag 1948 så kanske det aldrig hade blivit någon skådespelarkarriär. Men slumpen gjorde att han fick växa upp och så småningom kunde börja på Dramatens elevskola. Först var det inte lätt för portvaktssonen från Lilla Essingen att finna sig till rätta i palatset vid Nybroplan, men nu är Börje Ahlstedt så gott som sammanvuxen med Kungliga Dramatiska Teatern – där han är den ende skådespelaren som har en egen loge. Därifrån berättar han om sitt liv på och utanför scenen, om de viktiga ögonblicken, om att bli sedd och förbisedd, om kolleger och chefer, vänner och ovänner, om konstnärskapets villkor och skådespelandets teknik, om scenskräck och kärlek – samt förstås om mentorn och vännen Ingmar Bergman.

Boken Från min loge på Dramaten är ett stycke svensk teaterhistoria, skriven av journalisten och författaren Lena Katarina Swanberg i nära samarbete med Börje Ahlstedt.