Sigrid Undset, 1882-1949, var en av 1900-talets stora nordiska författare, mångfacetterad, engagerande och komplicerad.     Genom hennes liv och författarskap går kärlekens villkor som ett tema, alltifrån genombrottsboken Jenny (1911) till romansviten Kristin Lavransdotter (1920-22) för vilken hon fick nobelpriset i litteratur 1928.     Undset var en djupt motsägelsefull kvinna, vars liv präglas av paradoxer. Hon propagerade för att mödrar skulle stanna hemma med sina barn, att kvinnor inte hade i politiken att göra – samtidigt som hon själv lämnade bort sina egna barn och var djupt politiskt engagerad. Hon menade att kvinnan skulle underkasta sig mannen – i hennes eget äktenskap var det snarare tvärtom. Hon började sitt liv som icke-troende skeptiker, men blev så småningom katolik.     Under andra världskriget var Undset glödande antinazist – hennes böcker brändes på bokbålen i Tyskland – och hon tvingades i och med den tyska ockupationen fly Norge till Sverige och USA. Hon blev Norges röst i världen. Men när hon efter kriget återvände fick hon aldrig det erkännande hon väntat sig, vilket gjorde henne besviken och bitter.     Hon verkade också som ordförande i Norges författarförbund, där hon hade en skarp blick för begåvningar och bl a stöttade den unge Aksel Sandemose. Den norska journalisten Sigrun Slapgard har skrivit en imponerande läsvänlig och medryckande biografi. Till skillnad från tidigare biografier, som gärna idylliserar författaren,  väjer Slapgard inte för de kontroversiella sidorna av Undset.